Haveri

Augusti och säsongen var äntligen igång igen. Mörkveden BK hade precis lyckats stå upp mot Bois IF och ännu en knapp seger var säkrad. Sju matcher spelade, noll förluster, nio matcher kvar och knappt några tecken på svaghet från oss under säsongen. Inne på Kontoret beställs en Carlsberg hof efter matchen och några klunkar senare vågar vi för första gången tänka tanken: kommer vi kunna gå obesegrade genom hela serien? 

Kanske var det där och då som allt gick fel. 

Två veckor senare har vi tagit emot både Frirollstudion och Gøbbarna BK. Helt plötsligt står vi stilla. De där tecknena på svaghet har blottats. I första matchen uppsnurrade, i andra matchen översprungna, nedtrampade. Hoppet om att gå obesegrade? Dött, kremerat och bortblåst.

Att möta motgång och besvikelse med en klubb som varit så van vid framgång och glädje kan vara svårt, så det bästa kanske är att inte bry sig om det alls, och istället fokusera på det roliga. Till exempel att Emanuel Svensson är hemma från sina sommaräventyr, att Alfons Westerberg gör comeback efter förlängd semester(ej beviljad) och att Simon Ängs treveckorsförkylning har försvunnit och lämnat plats för ölsuget att komma tillbaka. 

Att förlora är uppenbarligen inte roligt, det har vi lärt oss den hårda vägen nu. Men då får vi helt enkelt se till att sluta göra det. Orchfort, 20.15 på söndag blir ett perfekt tillfälle att sätta den planen i verket. Solen kommer att skina på MBK igen. 

Vi ses där.