Mörkvedens tredje värvning för säsongen är äntligen här. 

William Sparthan, som på något sätt hittat hit från Bajen, har slagit sig till bords med Peter Fredriksson för att prata om sin bristande passion för fotboll, den växande kärleken för Mörkveden och sina personliga mål för säsongen.

– Jag ska bli lite äckligare, säger Sparthan i intervju med klubben. 

Det är enligt utsago en något förskräckt Peter Fredriksson som möter William Sparthan i sin första intervju med klubben. Med bara några dagar kvar till säsongspremiären har Mörkvedens senaste nyförvärv tackat ja till att slå sig ner i heta stolen. Men när han erbjuds en välkomst-öl för att lugna nerverna tackar han ödmjukt nej och hänvisar till sin diet.

– Det är främst för spänsten faktiskt. Jag vill inte att gravitationen ska kunna dra ner mig när jag ska upp i luftrummet. Och sen vill jag inte att tröjan ska sitta som på Cavani, förklarar han. 

24-årige Sparthan berättar bland annat att han följer ett strikt färgtema vad gäller fotboll. Grönt och vitt. Med ett förflutet i först Hammarby IF och sedan Reymersholms IK blev Mörkveden BK ett naturligt steg i den brant sluttande fotbollskarriären. Och med Bajen i bagaget är han väl medveten om förväntningarna det drar med sig.

– Folk ska ha höga förväntningar. Med all rätt. Jag tror att de flesta, oavsett om de vill eller inte, presterar bättre under press. Jag tror folk utvecklas snabbare under det. 

I sin första intervju lovas det mycket inför säsongen. Det kommer bjudas på show, tiki-taka, provokationer och passion. Men viktigast av allt så lovas något som hela klubben kan skriva under på också: good times. 

– Jag har aldrig känt någon stor passion för fotboll, att jag liksom tycker att det är världens finaste sport eller älskar att titta på det. Nej, fuck det där. Det är bara kul att spela, kicka boll och hänga med gubbarna.

Intervjun i sin helhet nedan:

Jag erbjöd dig en öl inför intervjun men du nekade på grund av någon diet. Är det en satsning inför korpsäsongen vi bevittnar?

– Ja, det är främst för spänsten faktiskt. Jag vill inte att gravitationen ska kunna dra ner mig när jag ska upp i luftrummet. Och främst för att tröjan inte ska bli som Cavanis. 

Vad formade fotbollsspelaren William Sparthan? 

– Mycket bajen. Mycket känsla. Jag är vänsterfotad och det är ju en minoritet. Så det har alltid varit mycket skola i att lära sig högerfots-konster också. Det  har alltid varit en usp. Jag har tränat mycket vänster men mycket höger med. För att bli mer all-round. Så jag skjuter nästan lika hårt och har typ samma tillslag med båda vilket är en jävla fördel. Det är ändå hög kvalité. Lite bättre med vänstern så klart men ändå bra med båda. 

– Men det som har format mig är bara the grind, det är jävligt kul att spela. Jag har aldrig känt någon stor passion, att jag liksom tycker att det är världens finaste sport eller älskar att titta på fotboll, nej fuck det där, det är bara kul att spela, kicka boll och hänga med gubbarna. 

Lite Adriano. Tvåfotad och mycket passion? 

– Ja, men inte passion som att jag dör för sporten, utan mer att det ska va helhjärtat när jag väl kör. Ut och kötta.

Du skulle lika gärna kunnat lira innebandy och känt samma sak? 

– Haha, ja, precis. Jävlar vad snabba glajjor jag hade haft om jag körde innebandy. 

Vad var det som fick dig att komma till fotbollen istället för typ innebandyn, darten eller bowlingen till slut då?

– Jag gick på taekwondo i typ sju år som barn och kände att det blev lite ensamt när alla andra körde fotboll tillsammans. Så det var mest för vännerna och gemenskapen. Det är inte “the beautiful game” för mig utan “the beautiful gemenskap”.

Var började du spela?

– Det var i Hammarby IF. Born and raised. 

Shit, och hur känns det att ha slutat upp i Mörkveden nu? 

– Ja, alltså jag håller ju det grönvita temat. Jag har bara spelat för grönvita lag. Hammarby, Reimers och nu Mörkveden. Men det känns bra. Det känns som ett rätt steg i min spelarkarriär just nu. 

Nu höjdes ju förväntningarna med. “William från Hammarby” kommer till Mörkveden.

– Mm, med all rätt alltså. Jag tror att de flesta, oavsett om de vill eller inte, presterar bättre under press. Jag tror folk utvecklas snabbare under det.

Vad är det bästa fotbollsminnet?

– Senaste gången jag spelade fotboll är det sämsta minnet i alla fall. Då spelade jag en korpenmatch och drog axeln ur led. Men jag minns perioden där man gick upp från niomanna till elvamanna. Då blev allt så stort och jag lyckades få en så jävla bra träff. En snedojja från typ halva plan och det var en av få gånger jag gjort mål. Jag har inte gjort många mål i min karriär. Jag har mest varit där bak. Lite mer brunkig. Inte en spelare som är uppe på inlägg och sånt. Men där satte jag en balja och jag minns euforin. Magiskt. Det kommer jag aldrig att glömma. Det skulle varit härligt om det var publik på plats också. 

– Jag var faktiskt målis länge också. Jag räddade rätt många straffar och det är så jävla skön känsla också. Främst att man kan hetsa mycket mot den som lagt straffen. 

Hetsar du mycket?

– Nja, jag är en snäll kille rakt igenom. Men jag ska nog börja med det lite mer nu i Mörkveden. Jag ska bli lite äckligare. Ödlan som håller på att provocera som fan. Fredrik Hammar sa i en intervju att han är passivt aggressiv på ett sätt som provocerar motståndarna jävligt mycket. Jag skulle vilja efterlikna det. 

Det finns ju en risk att det kan smälla lite då.

– Det kan det nog göra. Men jag tror inte att någon kommer gå in och drop-kicka mig i knät utan snarare en liten fulspark. Men det är smällar jag är villig och ta för Mörkveden. 

Vad kan supportrarna förvänta sig av dig?

– En löpvillig, brunkig kille med bra teknik. Jag är väldigt all round. De kan förvänta sig en som löper mycket på kanten.

Det blir show alltså?

– Jag tror fan det blir show alltså. Jag hoppas att publiken blir hajpade när det kommer tiki-taka ute på vänsterkanten.

Kan du jämföra den här övergången med någon annan? Hur hajpad ska publiken vara? 

– Jag tycker de ska vara rätt hajpade. Som sagt, jag är rätt passionerad när jag väl är på plan, utanför plan är jag väldigt snäll. Så när de ser mig på plan tycker jag att de ska förvänta sig en kille som ger allt. Den här övergången tror jag de ska vara glada för. De har fått tag på en kille som är passionerad, har självförtroende och är redo att ge allt på plan. 

Fint. En kille med Mörkveden-hjärta alltså.

– Ja, jag har ju kepa och allting. 

Hur bra är du egentligen? 

– Jag gör jobbet, absolut. Jobbar hårt och när jag väl är inne på plan så ger jag allt. Det jag har varit lite orolig för är att jag inte spelade något med boll förra sommaren. Koordinationen mellan fot och boll – hur mycket av den har jag kvar? 

Men tiden på gymmet kanske väger upp för det? 

– Ja, ja, fysiken kommer att vara bra. Men jag hoppas att kontrollen och bollkänslan också är där. Men ja, hur bra är jag egentligen? Jag får väl säga fyra Kenta av fem. Jag hajpar ju upp mig väldigt mycket. Jag skulle aldrig jämföra mig med en person som är professionell. Men det märks nog tydligt att jag har spelat fotboll i alla fall. 

Har du peakat?

– Nej. Nej, inte i närheten. Eftersom jag aldrig har varit genuint intresserad av fotboll så har jag väldigt mycket kvar att lära. Och det borde nog innebära att jag kan effektivisera mitt spel nu när jag ger mig in i det med Mörkveden. Jag tror det kommer få mig att peaka på nytt. Plus att jag är i mitt livs bästa form fysiskt. 

Har du någon matchritual? 

– Det är nog dags att hitta en ny. Oavsett om det är korpen eller VM-final så blir jag alltid jävligt nervös. Det betyder mycket. Men jag har ingen speciell ritual så. Eller jag knyter alltid vänster sko först. Och här är en ritual jag ska skaffa: jag ska alltid värma upp i underställströja med Mörkveden-tröja över. Det är fucking sexigt. 

Hypelåt innan match? 

– Trophies. Den är magisk. Eller någon klyschig hardstyle-dänga där det DUNKAR. 

Vill du avsluta med något? 

– Jag såg att Simon sa något om en spelare som han påminde om, så jag ringde min fotbollskunnige vän André Curiou för att få en bra inblick. När vi kollade på Manchester City i söndags sa han att jag påminde lite om Jeremy Doku. Men han sa också att han skulle kunna kalla mig en Adama Traoré. Den var rätt skön höra. Fucking brunkig alltså. Vi kör de två, en mix av båda kanske.